Besöket hos vårt fadderbarn Moses i Uganda

När min klass började andra ring på gymnasiet bestämde vi oss för att bli faddrar. Vi kontaktade Plan och blev faddrar åt då nioåriga Moses i Tororo i Uganda. Vid resans tidpunkt hade vi följt honom och hans familj i ungefär ett och ett halvt år.

Jag minns glädjen och tandlösa leenden
Tillsammans med personal från Plan klämde vi in oss i en jeep för att ta oss till Moses by. Under resan berättade Plans personal om Moses och hans familj. Moses pappa hade nyligen träffat en ny kvinna och lämnat familjen för att flytta in till Kampala. Sedan dess hade det blivit svårt för mamman att bo ensam med barnen och de hade flyttat hem till Moses mormor. Längs vår färd dök det hela tiden upp människor, de kom som från ingenstans, alla med ett leende på läpparna. Glädjen de utstrålade kändes äkta och man blev glad och varm i hela kroppen. Det dök upp barn som sprang barfota efter bilen på stigarna, vinkade, log och skrattade. Ett av de starkaste minnen jag har och för alltid kommer att ha med mig från denna vecka i Uganda är inte fattigdom och elände, nej det jag kommer att minnas är den enorma glädjen, alla tandlösa leenden från gubbar i trasiga kläder, barnskratt, kvinnors glädjeljud (ett speciellt lalaande ljud som framkallas med hjälp av tungan) och en enorm gästvänlighet! Lika så är viljan att utveckla landet och törstandet efter kunskap ett bestående minne.

Uganda - Afrikas pärla
Vi möttes också av en otrolig natur. Uganda är ett oerhört grönt och bördigt land med goda förutsättningar för odlande. Att Uganda kallas för Afrikas pärla är inte svårt att förstå. Vi skulle börja med att besöka Moses skola. Eftersom Moses redan hunnit gå hem åkte en av Plans medarbetare på sin motorcykel och hämtade honom. Jag kommer aldrig att glömma det ögonblick när motorcykeln kommer upp bakom jeepen och vi genom bakrutan ser två små svarta ben med rosa sandaler sticka ut bakom mannen från Plan. Tänk att det var Moses som satt där! Och vi var i Uganda och skulle få träffa honom!

Hemma hos Moses
Efter besöket i skolan åkte vi till Moses nya hem. Hans mamma mötte oss med det speciella »glädjeljudet « (som vi kallade det). Det var så roligt för jag kände mig verkligen välkommen och inte – vilket jag varit lite rädd för att de skulle se det som – någon inkräktare som kom och skulle »inspektera« deras hus. Moses mor var mycket vacker i fina kläder. På armen bar hon familjens nykomling, Moses yngsta syster. Hans andra syster gömde sig lite blygt i mammas kjol, men tittade nyfiket fram så ofta hon trodde att ingen såg. Runt omkring fanns morfar och mormor, och vad vi tror var moster och morbror samt några andra personer från närliggande hus och hyddor. Kvinnan vi antog var Moses moster visade oss in i huset. En av männen från Plan förklarade att om man sätter sig ner i sofforna när man går in i ett hus betyder det att man lämnar sin goda ande kvar i huset. Så vi satte oss ner och när vi gjorde det sprack ett stort leende upp på kvinnans ansikte. Tänk att kunna göra någon så glad med så lite och tänk vad kul att få lära sig om olika seder på olika platser. Vi hade med oss bilder hemifrån, bland annat på skolan, som vi gav till Moses och berättade lite om varje bild. Så frågade vi vad han tyckte om att göra på sin lediga tid. Spela fotboll, svarade han. Ett svar vi hade hoppats på, för vi hade tagit med en fotboll och pump samt supporter tröjor från vårt fotbollslag Kalmar FF.

Känslorna vällde upp
När vi satt i Jeepen på väg tillbaka, efter en underbar med allt för kort tid med Moses, vällde alla känslor upp, tanken på att vi faktiskt träffat Moses kändes nästan overklig! Tårarna började rulla och helst hade jag velat vända tillbaka eller åtminstone vetat att vi skulle få komma tillbaka i morgon igen. Vad vi än gjort och senare gjorde under veckan i Uganda kunde ingenting mäta sig med dagen hos Moses! Den var helt fantastiskt!

Karin Bäckström