Kina

Kinesiska talas av över en miljard människor. Dialekterna varierar så mycket att en person uppväxt i norr inte kan förstå sydkinesiska. Skriftspråket, däremot, är detsamma för alla som pratar kinesiska. En stavelse är lika med ett tecken. Dialekten som talas i Peking, mandarin eller putonghua, har utsetts till det officiella språket.

Minoriteter

Ungefär 90 miljoner av invånarna tillhör någon av de 55 minoriteterna. De största är zhuang, manchurier, mongoler, miao, uigurer, yi och tibetaner. De största minoritetsgrupperna är muslimer men det finns även kristna och tibetanska buddister. Många av deras språk skiljer sig helt från det kinesiska. Den tibetanska exilregeringen i Indien erkänner inte den kinesiska ockupationen av landet.

Ekonomisk tillväxt

Under de gånga åren har Kina haft en snabb ekonomisk tillväxt till följd av bl a en ökad utveckling av infrastrukturen i landet. Arbetskraften till uppbyggnad av infrastruktur har framför allt kommit från de fattiga områdena på landsbygden. Många människor från Plan Kinas programområden, Shaanxi- och Yanqingprovinserna, har lämnat sina byar för att söka efter bättre inkomstmöjligheter. Migrationen är ett fenomen i hela landet, framför allt i de västra regionerna, och uppskattningsvis finns det ca 250 miljoner migrantarbetare i Kina idag. 

Dynastiernas rike
Kinas historia sträcker sig över åtminstone 3 500 år. Landets historia delas in kejsardynastier. Till de viktigaste räknas: Han (206 f Kr–220 e Kr), Tang (618–907), Song (960–1279), Ming (1368–1644), och den manchuriska dynastin Qing (1644–1912). Traditionellt börjar man räkna  från den mytiska Xia-dynastin då ett jordbrukarsamhälle utvecklades omkring de bördiga slätterna vid Gula Floden (Huanghe). Men bevis på civilisationsbyggande finns inte förrän runt 1 500 f Kr. Omkring 220 f Kr tog krigsherren Shi Huangdi makten och bildade Qin-dynastin. Det var då den kinesiska muren började byggas och landet enades i en centralstyrd stat.

Från kejsardöme till republik
Ända fram till den industriella revolutionen i väst hade Kina ett försprång i de allra flesta områdena som till exempel jordbruk, hantverk och vetenskap. Inneslutet i sig själv och ointresserat av kontakter med omvärlden stagnerade den kinesiska utvecklingen. Det ökade intresset för kinesiska varor och viljan att sälja varor till den enorma kinesiska marknaden gjorde att de europeiska kolonialmakterna med våld öppnade Kina. De två opiumkrigen i mitten av 1800-talet slutade båda med att Kina tvingades skriva under förnedrande fredsavtal. I och med att Kina tvingades importera opium steg missbruket dramatiskt. Ilskan över det europeiska inflytandet gav upphov till flera nationaliströrelser som slutligen ledde till revolution. Efter tusentals år av kejsardöme utropades den kinesiska republiken 1911.

Efter ett långt inbördeskrig mellan nationalistpartiet, Kuomintang, och kommunistpartiet – med avbrott endast under kriget mot japanska ockupationstrupper – tog Mao Zedong makten över fastlandskina 1949. Kuomintangs ledning flydde till ön Taiwan där de utropade en separat republik.

Från Mao till utländska investeringar
Kommunistpartiet har styrt Folkrepubliken Kina sedan dess. Innan ordförande Mao dog, 1976, genomfördes ett flertal reformer som byggde på hans kommunistiska idéer. Flera av dessa reformer, som till exempel det stora språnget och kulturrevolutionen, orsakade mycket lidande i landet. Över 20 miljoner människor dog av svält och sjukdomar när kommunistpartiet försökte skynda på den ekonomiska utvecklingen i slutet av 50-talet. Efter Maos död har Kina öppnat sig mot omvärlden. Öppnandet har dock skett ryckvis med flera perioder av ansträngda relationer med väst. Den ekonomiska politiken har reformerats genom att man har tillåtit fler privata initiativ och utländskt kapital.

Sedan mitten av 80-talet har Kina haft en kraftig ekonomisk tillväxt. Många utländska företag har sökt sig till Kina lockade av de låga lönerna. Men reformerna har också orsakat otrygghet och arbetslöshet samt ökade klyftor i samhället. Trots att Kinas ekonomi är på frammarsch, är fattigdomen bland befolkningen fortfarande utbredd. Det finns ett stort behov av att stärka barnens rättigheter som exempelvis rätten till utbildning, rätten till god hälsovård, rätten till att delta i och påverka utvecklingsinsatser som berör barnens egen livssituation.