Kenya
Kenya är Östafrikas handels- och finanscenter, men landet har varit och är fortfarande starkt präglat av korruption och ekonomisk stagnation. Utländskt bistånd och utländska investeringar begränsades kraftigt mot slutet av den förra regimen, men stora förväntningar vilar nu på det nya styret och internationellt sett betraktas utvecklingen som mycket positiv.
Utbildning
I Kenya börjar barnen i skolan när de är 6 år. Det är en 8-årig obligatorisk skolgång, men trots att det går långt ifrån alla barn i skolan. Drygt hälften av befolkningen lever i fattigdom och det är vanligt att familjer inte har råd att låta barnen i skolan. Regeringen i Kenya har uppmärksammat problemet och 2002 blev skolgången avgiftsfri, men än återstår mycket arbete för att alla barn ska ha möjlighet att gå i skolan. Bland annat är bristen på lärare är akut.
I sin senaste granskning av Kenya har FNs barnrättskommitté rekommenderat Kenya att avsätta mer resurser för att höja kvaliteten på utbildningen. Barnkommittén uppmanar också den kenyanska staten att arbeta för att bättre skydda barn, i synnerhet flickor, mot sexuella övergrepp och våld i skolan.
Trots att barnaga är formellt förbjudet sedan 2001 så fortsätter denna form av bestraffning i skolorna, i familjen och inom andra institutioner. Kommittén uppmärksammar också polisbrutaliteten, i form av tortyr och kränkande behandling, särskilt gentemot gatubarn, flyktingbarn och barn som är i konflikt med lagen.
Det höga och stigande antalet gatubarn är också något som FNs barnrättskommité uppmärksammat och man påpekar att Kenya måste göra mer för att bl.a. ge dessa barn utbildning, kläder och hälsovård.
Barnarbete
I Kenya får inte barn under 16 år arbeta inom industrin. Det är däremot vanligt att barnen är med och bidrar till familjens försörjning på olika sätt. Närmare 25 % av de kenyanska barnen, mellan 5 och 14 år, arbetar t ex inom jordbruk eller som hembiträden i privata hem.
Hälsa
En dryg tredjedel av befolkningen på landsbygden har inte tillgång till hälsovård.
För att öka tillgången införde regeringen år 2004 fri hälsovård för de fattigaste i befolkningen. Omkring 9 miljoner kenyaner beräknades slippa betala för kontroller och rådgivning, men de får fortfarande bekosta eventuell sjukvård och behandling själva.
Ett annat problem är att det råder stor brist på medicinsk utrustning och läkemedel. Dessutom försvårar hiv/aids-epidemin det redan bristfälliga sjukvårdssystemet. Enligt officiella siffror är drygt 2 miljoner kenyaner hiv-smittade och ca 650 000 barn har blivit föräldralösa till följd av sjukdomen.
Barnadödligheten är hög, 2003 avled fler än vart tionde barn före fem års ålder. Spädbarnsdödlighet var samma år 79 per tusen födda. Det råder stora skillnader i förväntad livslängd. Ett barn som föds den relativt välmående Centralprovinsen kan förvänta sig att leva 16 år längre än ett som föds i Nyanazaprovinsen i väster.
Kvinnlig könsstympning är inte förbjudet enligt lag och är fortfarande vanligt förekommande liksom andra former av farliga traditionella seder som t ex barnäktenskap. Kommittén rekommenderar staten att genomföra lagändringar och arbeta med opinionsbildning för att förbjuda könsstympning.
Födelseregistrering
Att bli registrerad vid födseln är grunden till att få sina rättigheter tillgodosedda. Utan födelsecertifikat existerar barnen officiellt inte och kan inte bevisa sin identitet. I Kenya registrerades 63 % av barnens som föddes mellan åren 1999 och 2001. Om man jämför med många andra länder i regionen är det en hög siffra, men trots det återstår mycket arbete.
Plans arbete
Plan Kenya satsar mycket på utbildning. Under föregående år fick bl.a. flera skolor i Gachoka-Masinga nya klassrum. Byborna var väldigt aktiva i arbetet, både i planeringsstadiet och i själva byggarbetet. Landsortskommittéer och skolkommittéer samlade människor från byarna och såg till att organisera dem i arbetsgrupper. Plan bidrog med medel till att köpa in byggmaterial som inte fanns lokalt, som timmer och sten, samt avlöningen av yrkesfolk. Myndigheterna och Plan samarbetade om att utarbeta planritningarna och att koordinera arbetet.
Plan bidrog också bland annat till att grundskolelärare fick utbildning.
Tillsammans med en rad barnklubbar arbetar Plan också för att belysa barnets rättigheter. Bland annat har barn i sammanlagt 36 byar fått möjlighet att göra radioprogram och videoreportage om barns rättigheter. Arbetet döptes till ”En minuts uppmärksamhet, tack!” och reportagen sändes på en landstäckande TV-kanal. Med hjälp av detta arbete får barnen möjlighet att uttrycka sig, och de får bättre självtillit och tro på sin egen betydelse. På så sätt är chansen större att de skall kunna påverka samhället de själva ska vara vuxna i en gång. Barnen har inte bara en enorm kapacitet att lära, de kan också vara starka initiativtagare till utveckling.
| 
